onsdag 22 november 2017

Ljus i mörkret

MAGiska lampor i samtalsrum. Det är ett internt skämt det där men vi hade en bra planeringsdag igår. Och finfin lunch på restaurangskolan vid Globen fick vi också; tre rätter för 90 pistoler. Det ni! Lättölen kom från Enskede och var bitter och underbart läskande alkoholhalten till trots.

Globen alltså så en del tunnelbana alltså. Inte helt lätt numera, det är en rasande massa mer folk där än på sjuttiotalet och en bensvikt som inte heller fanns då. Gipa upp och inte tveka att använda medresenärers axlar att stöda sig på!

Och veckan innan var det fest på blanka torsdagen när jag och Marie tog med nyblivna halvsekeldamen Anette på Vinkrogen. Oj vilken mat! Slätvaren och svartroten med lökemulsion var underbara.

Och vilken fredagkväll sen! Det är inte var dag man får dinera med en konsthallschef som Eva, ovan, och en generaldirektör som Susanna. Toppen Helt Enkelt! Nu blev det litet internt igen minsann...

Och i måndags var det dags igen! Åh alltså vilken lycka det här med violinspelandet. Hellre än bra men underbart. Och musiken!

Den, musiken alltså, och det mesta annat får mig att tänka på Killen min. Han har haft himmelsk boning i fem och ett halvt år nu. Ständigt tacksam för lånet!


onsdag 15 november 2017

Toppenhelgen

Vilken lyckträff alltså! Hela gullegänget med Sonen, svärdottern, styvson med fästmö och son får jag träffa när jag gör mig en Stockholmssöndag.

En något suddig Son vid en av sina tavlor. Egen utställning i Hägerstensåsen! Mammahjärtat bultar för konsten och företagsamheten. Heja, heja! Dunkdunkdunk!

Sedan konsert i Söderledskyrkan. Och det magiska i att höra sin egen text sjungas när man smyger in en halvtimme för tidigt...

Men Stefans texter spelade huvudrollen, de läses och sjungs på hans vis; med stor känsla men utan sentimentalitet. Fantastiskt!

Och på lördagen var det konsert i Sandviken. Otroligt! Galen publik, Elvisälskare alltså, och en eftersits med alla trevliga medmusikanter. Tusen tack alla!

Keine Sonne

Jag har rest många gånger i år. Men solen har jag inte haft med mig varken i Berlin, Menton, Dublin, Wien, Bratislava eller München. Det gör inget! 

Ännu ett torn och en målning jag såg när jag vände mig om...




... det gäller ju att göra det. Och att se upp!

Titta ut är bra också. Vi lämnar München, paradgatorna och jättebyggnaderna och regnet.
PS. Annelie och jag summerade resan nyss; vi bodde i sexhandelsdistriktet, det spöregnade, vi hade svårt att riktigt ta in konserten, vi hittade inga mysiga områden i stan, men det var en TOPPENRESA! DS.


Blött

Förmiddagsgrappan. Tyska frukostar kräva dessa drycker efter en timmer eller två.

Två kom regnet. Vräkande ned.

Som tur var satt vi redan parkerade under infravärmt tak.

Och umgicks med en sådan här. Mycket bra!

Höjdare

Jag tror inte jag kommit hem med så många höjdbilder tidigare! Det kan vara en jobbreaktion, vi har mest bara breda bilder numera, men det kan också bero på annat som arkitektur och slöhet från min sida...

För ibland kommer inte allt med som här i väntan på att klockfigurerna ska visa sig. Marienplatz.

Andra gånger går det bättre att få med toppen också.

Och vi var inte ensamma om att vilja se och höra. Klockan elva, söndag. Kallt och mulet.

Konst och annan kultur i mängd.

Och fotografiutställning.

Och massiva tidningar med meterlånga artiklar. Kom också till pass för att torka ur ryggsäck och skor.

Och en höjdare till då. Alles mit!


Gammalt och nytt

Historisk krock med värdshus från över 500 år sedan.


Och ett ännu äldre landmärke där den gamla staden tar slut.

Och vem vill inte gå på stället som erbjuder café, vin och tralala!


Läget

Den här var häftig! Från flygbussen, turistens räddning.

 Regnig måndagsmorgon i München.

Coffee Fellow fanns både här och där. Obesökt av oss.

Söndagsförmiddag och ett varsitt glas. Och en sådan där bild som blev bättre än man kunde tro!

I München fick vi minsann ett rum med utsikt över porrklubbar, andra hotell, spritbutiker och kebabrestauranger.

Och blåa hus och bilar.